Sjuhärads Affärer

Valdemar Lönnroth: ”Reklamen är död – länge leve reklamen”

Sjuhärads Affärer Artikeln publicerades

Företagens marknadsavdelningar och kommunikationsbyråerna är på väg att dö, reklamens påtvingade budskap är på väg bort, hävdade filosofen, författaren och låtskrivaren Alexander Bard i veckan. Men man kan vända på det helt: de kommersiella budskapen har ömsat skinn och genomsyrar såväl offentligheten som privatlivet.

I boken Svensk reklam från i höstas av Boråsforskaren Marcus Gianneschi och Göteborgskollegorna Oskar Broberg och Sverker Jonsson beskrivs reklamens dramatiska utveckling de senaste 40 åren. Där tydliggörs hur gränserna för en klassisk definition av reklam har sprängts i spåren av digitalisering, internationalisering och avreglering. En klassisk definition lyder: ”Säljfrämjande information med tydlig avsändare på betald plats i medier”.

Men, invänder forskartrion, de kommersiella budskapen behöver inte handla om att främja försäljning, utan kan stärka bilden av en organisation eller ett märke – till exempel en kommun. Och det behöver inte vara någon information alls, det kan lika gärna vara ett event. Och det där med tydlig avsändare – den kan vara mer eller mindre dold: som i en Youtubevideo där en populär person får olika prylarna betalda av ett varumärke. Och medier? Tja, det kan vara idrottsevenemang eller varför inte en gatumusikant som gör reklam för en festival.

Jag läser boken samtidigt som debattören Alexander Bard intervjuas i tidningen Resumé. Förutom att förkunna mediernas död, förklarar han att reklamen, det enkelriktade kommersiella budskapet, är på väg att dö. Men det utgår från den klassiska definitionen, men de kommersiella budskapen har hybridiserat. Den återfinns överallt: på nätet, i stadsrummet, i traditionella medier och i folks vardag. Varumärkesfrågan har gått från en mer perifer verksamhet till en helt central från alltifrån företag till kommuner, ideella organisationer eller rentav privatpersoner. Alla ska ”vårda sina varumärken”.

I veckan såg vi hur Sjuhäradsföretag väckte uppmärksamhet genom kommersiella budskap, förpackade så de inte ska minna om reklam: Gina tricot släpper en musikvideo och en låt på Spotify, Nexans och Mecka nomineras till reklampris för en tröja stickad av fiberkabel. Här, ska tilläggas, är avsändarna tydliga.

När jag var liten visste jag när Toy gjorde reklam för tuggummi på bio. Men när nioåringen hemma bläddrar mellan Youtubekanalerna översköljs han av kommersiella budskap. Och då menar jag inte bara reklamsnuttarna innan klippen, som han trycks bort fort. Själva klippen har varumärken som sponsorer, givare och hjälpare. Lego skänkte byggsatser till en åttaåring i USA som bygger dem i videoklipp med miljoner tittare. Killen är genuin, varumärket slipper annonsera – och marknadsdirektören kan le hela vägen till banken.